Eddie & Zyrran

Kl. 03.00 startade jag och Kenneth med Zyrran vår resa till Rättvik. När vi hade passerat Uppsala så kom snön och ju närmare vårt mål vi kom ju mer snö ramlade ner från himlen. Tur att man hade vinterdäck.

Vi var 8 tikar i bruksklass och samtliga fick 1:or i kvalitet och efter ett tag plockades 3 hundar bort från konkurrensen. Det slutade med att Zyrran placerade sig som 5:a och utan CK.

Hennes kritik blev rätt hyfsad med påpekaden på tunna lår(?) och ngt kort kors (?)

Så vid 11-tiden på förmiddagen så tog vi och började vår resa hem igen.

Sen sist har det varit en del bevakning, lydnad och och framför allt spår. 

I onsdags morse så ringde klockan tidigt men det är betydligt lättare att kliva upp ur sängen när man vet att man ska ut och träna hund än när man ska till sitt dagliga arbete. Just den här morgonen har jag tagit ledigt för att jag och Zyrran ska upp i luften och flyga!!!

Det är med stor spänning ska jag säga eftersom jag inte direkt är imponerad av högre höjder. Jag flyger en del i mitt arbete och jag tycker inte om det - men å andra sidan är det inte roligt att gå till tandläkaren heller. Men vissa saker måste man göra.

Zyrran har ingen som helst aning om vad som väntas. Hon gör som vanligt ända tills hon inser att jag har dragit på mig M90-kläderna. Då tänds en gnista i hennes ögon som annars brukar vara rätt trötta på morgonen vid den här tiden.

En sista check och vi åker mot Slagsta och färjan som ska ta oss över till Ekerö och vidare mot Färingsö och Skå. En del av kamraterna har redan anlänt flygplatsen och nu ska vi invänta planet som är på väg från Bromma.

Medans vi väntade så skulle samtliga hundförare lägga varsit spår till sina hundar – syftet är att se om hunden klarar av att arbeta efter flygturen. Spåren var inte mer än c:a   100 meter med valfritt föremål i slutet.

Eftersom vi är ganska många både certade hundar och även hundekipage under utbildning så har vi delats upp på olika dagar och Leif berättar med ett leende på läpparna att under gårdagen så började minsann planet att brinna vid starten på Bromma!!! Jag undrar tyst för mig själv om detta var information som måste delges innan vår flygning.....     

Helt plötsligt hör vi ett motorljud och samtliga riktar sina blickar upp mot himlen, jo där kommer ett flygplan. Jag släppte inte flygplanet med blicken då jag var väldigt nyfiken på landningen – något som känns ganska viktigt och den del av flygningen jag defenitivt inte gillar.

Med stor lättnad ser jag att piloten kan landa och mjukt dessutom. Nu börjar det kännas lite bättre. Naturligtvis så håller jag en ganska lugn fasad utåt och är ganska tacksam över att jag inte är första ekipage upp i luften. Det känns liksom lite bättre att piloten får vakna till ordentligt innan det är min tur.

Ekipage efter ekipage flyger och landade väl och så kom vi till min och Zyrrans tur. Nyfiken som hon är så är det inga problem att hoppa in i flygplanet via vingen. Munkorg på hundarna är obligatoriskt vid transport inom försvaret och det var en himla tur. För när Zyrran kom in i planet så försökte hon naturligtvis slabba ner piloten med sliriga rottispussar – och det är ju inte alla som uppskattar äkta Rottweiler-kärlek.

Andre piloten höll också på att bli nerslaskad innan hon vände uppmärksamheten mot mig. Det är inte lätt att ha en hjälpsam rottweiler när man ska försöka kränga på sig ett säkerhetsbälte och hörselkåpor med tillhörande sladdar. Utrymmet i flyplanet är minimalt men man satt för all del bekvämt under dom minutrarna vi var uppe i luften. Hur det sen skulle kännas att flyga en längre tur kan jag inte uttala mig om.   

 

Det pirrade lite extra när motorn varvades upp och vi började rulla för att sen ta rejält med fart och vips steg vi sakta men säkert. Jag insåg snabbt att jag verkligen kunde njuta av flygturen och jag var inte ens spänd över landningen som för övrigt var mjuk och fin.

Vad tyckte nu Zyrran om flygturen? Jo, det var som sagt inga problem med att ta sig in i planet och när jag var på plats och började rulla så la hon sig med framdelen av kroppen och huvudet i mitt knä. När vi i en av svängarna låg lite på sidan så lyfte hon snabbt på huvudetet och gjorde en kontroll för att sedan återgå till knät.

När vi var flög in för landning så lyfte hon återigen på huvudet men mer än så var det inte. Väl nere på marken så var det dags för spårarbete. Direkt iväg till spårstarten där lina och sele låg och väntade. Precis som jag anade så var inte heller spåret något problem och efter funnet slut så blev det en stunds väntan i bilen eftersom vi skulle upp i luften ytterligare en gång för att kontrollera om hunden har en negativ minnesbild eller inte.

Nu såg jag verkligen fram emot nästa flygtur och den gick lika bra som första rutten. Jag tror att en hund som är van att åka bil och trivs med det även klarar en flygtur. Problemet ligger nog hos oss hundförare som är galet medvetna om höjden den risk det skulle kunna innebära OM planet rätt som det va helt sonika inte vill vara med längre.

Inga av hundarna hade problem med vare sig flygtur eller spår och alla var nöjda med dagen och vi ser verkligen fram emot nästa flygövning under våren.

Vi körde sen vidare med ytterligare 4 spår och ett pass lydnad på eftermiddagen för att avsluta med patrullering i urban miljö.

Hon var trött när vi kom hem:-)